Chris Argyris (1923 – 2013) var professor emeritus vid Harvard Business School. Han var både teoretiker och praktiker inom organisationsutveckling genom hela sina karriär. Under sin första examen i psykologi vid Clark University träffade Argyris Kurt Lewin, vilken betraktas som grundare av den moderna experimentella socialpsykologin. Lewins arbete inom gruppdynamik och aktionsforskning fångade Argyris intresse. Argyris skiftade därefter fokus från att studera individer till att istället studera organisationer. Han gjorde ett antal observationer om hierarkier i en av sina första böcker (publicerad 1957):

“If hierarchies had their way, they would create work worlds for human beings that were consistent with the features of infancy … those workers who valued adult-like work settings would likely experience a conflict and would likely be frustrated”
(Argyris 2003 s. 1182, citat från Ramage and Shipp s. 279).

Argyris ville förändra det han observerade och beklagade det faktum att han:

“could find no approach, at that time, which was both powerful and efficient enough to do the job – after all, you can’t put thousands of employees through therapy“.
(Argyris intervjuad av Woodell 2003, s. 68)

Argyris använde Lewins studier om feedback och deltagande observation för att hjälpa personer lära och förändra. Argyris bildade ett långvarigt samarbete med Donald Schön och tillsammans publicerade de två viktiga böcker: Theory in Practice (1974) och Organizational Learning (1978). Titeln för den sistnämnda var den första publicerade användningen av termen organisatoriskt lärande som senare populariserades i högre grad av Senge och andra. Den första studie de genomförde fokuserade på utbildningsadministratörer. De undersökte olika handlingsteorier:

“a set of rules that individuals use to design and implement their own behaviour as well as to understand the behaviour of others“.
(Argyris 1991 s. 103)

Som Ramage och Shipp uttryckte det:

“They distinguished between two forms of theories of action: espoused theories [uttalad teori], which people believe in, advocate, and claim to be those which govern their actions; and theories-in-use [bruksteori], which in real situations actually govern a particular individual’s actions. The former are explicit and articulated, the latter are implicit and can only be inferred from an individual’s behaviour. There is frequently a discrepancy between the two forms of theory – that is, we frequently behave in ways other than our self-image or the image we project to others. This discrepancy is not a matter of hypocrisy, but it is important for an individual to understand that the two theories of action may be different, and to be able to make sense of their own theory-in-use“.
(Ramage och Shipp 2009 s. 280)

I videon nedan, som är en del av en längre intervju, pratar Argyris om ett möte han deltog vid i Paris, mellan forskare och ledande befattningshavare. Han beskriver hur det är avgörande att frågeställningar och påståenden formuleras så att de kan prövas. Annars, fortsätter han, kommer vi tvingas att acceptera talarens egna tankar, i stället för att undersöka gränserna för vårt eget tänkande.

Ett annat koncept de introducerade (Ross Ashbys koncept om dubbel återkoppling ska tillskrivas ett stort inflytande) var vad de kallade single- och double-loop lärande (Argyris och Schön 1974). För Argyris och Schön innebär single-loop lärande en gradvis förbättring av något, vanligtvis vid uppkomst av problem eller när något går i stå. Exempelvis genom att lära sig nya färdigheter eller kompetenser. Ledare kanske lär sig att göra någonting bättre, men utan att ifrågasätta underliggande antaganden bakom sina problem (se figur 1).

Figur 1: Single-loop lärande (Argyris 1990 s. 92)

Double-loop lärande går längre än enkelloop-lärande genom att omforma tankemönster och beteende som styr varför handlingar utförs (se fig 3). Dubbel-loop lärande är avgörande i utvecklingen mot att bli en “lärande organisation”.

Figur 3: Double-loop lärande (Argyris 1990 s. 94)

Argyris förklarade att:

“Single-loop learning occurs when matches are created, or when mismatches are corrected by changing actions. Double-loop learning occurs when mismatches are corrected by first examining and altering the governing variables and then the actions“.
(Argyris 1999 s. 68)

Single-loop lärande är inte nödvändigtvis sämre än double-loop lärande, Argyris och Schön menar att single-loop lärande främst fokuserar på “effectiveness: how best to achieve existing goals and objectives, keeping organisational performance within the range specified by existing values or norms” (1996 s. 22), vilket ofta är både viktigt och nödvändigt. Double-loop lärande ger emellertid resultat som inte kan uppnås enbart med single-loop lärande och varje intiativ till betydande förändring av en organisation kräver denna djupare inlärningsform.

Argyris skrev att double-loop lärande kan vara krävande för deltagarna och kan leda till ett slags defensivt organisationsbeteende hos experter, hela organisationer och till och med forskare inom fältet. Han tillskrev detta defensiva beteende förekomsten av vad han kallade “Modell 1”-beteende: “individuals keep their premises and inferences tacit, lest they lose control; they create tests of their claims that are self-serving and self-sealing” (Argyris 2002 s. 212, citerad i Ramage och Shipp 2009 s. 282). Argyris ville istället flytta personer mot “Modell II”-beteende i organisationer där fria och välgrundade beslut främjas, valid information nyttjas och personligt ansvar antas.

Argyris säger att:

“Research on intervention suggests that it is possible to help individuals learn new theories-in-use and to create new learning systems. The intervention requires the creation of a dialectical learning process where the participants can continually compare their theories-in-use, and the learning system in which they are embedded, with alternative models. This requires that interventionists make available alternative models with significantly different governing values and behavioural strategies“.
(Argyris 1999 s. 90)

Argyris arbete fortsätter att ligga till grund för forskning och teorier inom organisationsutveckling.

Referenser

Argyris, Chris 1990 “Overcoming Organisational Defences: Facilitating Organisational Learning” Prentice-Hall: New Jersey, US

Argyris, Chris 1991 “Teaching smart people how to learn” Harvard Buisiness Review 69(3) 99-109

Argyris, Chris 1999 “On Organizational Learning” Wiley-Blackwell Publishing: London

Argyris, Chris and Schön, Donald 1974 “Theory in practice: Increasing professional effectiveness” Jossey-Bass: San Francisco

Argyris, Chris and Schön, Donald 1996 “Organizational Learning II: Theory, Method and Practice” Jossey-Bass: Reading, MA

Ramage, Magnus och Shipp, Karen 2009 “Systems Thinkers” Open University: Milton Keynes

R&O Media, “Chris Argyris talks about culture and management” www.youtube.com/watch?v=le0yzpU5zHM

Woodell, V 2003 “An interview with Chris Argyris” Organization Development Journal 21(2), 67-70